Miljö- och samhällseffekter av Sveriges kvävebeting

Detta inlägg innehåller vad jag ser som kärnan i Naturvårdsverkets delrapport ”Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan” (pdf-fil).

Jag har i tidigare inlägg skrivit att jag är kritisk till att minska kvävebelastningen till Östersjön eftersom effekterna på algkoncentrationen är oklara. Istället riskerar vi att ge konkurrensfördelar till cyanobakterierna. Jag har också gett ett motförslag: se till att samtliga tätorter runt Östersjön får reningsverk med en modern, nordvästeuropeisk standard på fosforreningen.

Att läsa Naturvårdsverkets delrapport är förstås ganska svindlande när man är av uppfattningen att en minskning av kvävebelastning sannolikt inte gynnar miljön, utan rentav kan förvärra dess tillstånd.

Nu till denna delrapport. Sverige ska enligt planen minska sin kvävebelastning till omgivande hav med 21.000 ton per år jämfört med år 2000, eller med ca 17.300 ton per år räknat från år 2006.

Delrapporten föreslår konkreta åtgärder för ytterligare minskningar med 7.000 ton per år. Detta räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges åtaganden. Naturvårdsverket skriver (s. 51):

”Förutom jordbrukssektorn kan såsom framgår ovan vissa ytterligare åtgärder göras inom avloppsvattensektorn t.ex. efterpolering av utgående avloppsvatten från vissa reningsverk samt bättre omhändertagande av dagvatten. Detta torde emellertid inte räcka och därför måste ytterligare åtgärder vidtas framför allt inom jordbrukssektorn” (min fetstil).

Vad kan då ytterligare göras inom jordbrukssektorn, som inte redan har gjorts och som inte redan ingår i förslagen i delrapporten? Jordbruksverket har räknat på detta (i samma delrapport), men dessa förslag, menar Naturvårdsverket, ”är knappast realistiska”. Jordbruksverket kommenterar (s. 46):

”Om kväve- och fosforförlusterna från jordbruket ska reduceras ytterligare kommer det att få stor inverkan på hur jordbruksproduktion kan bedrivas, på odlingslandskapets karaktär och det kan även komma att påverka andra närliggande sektorer”.

Uttrycket måste ses som ett understatement om man relaterar det till Jordbruksverkets egna, konkreta exempel.

Exempel A: Höj skatten på mineralgödsel. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 2.400 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting. Jordbruksverket kommenterar (s. 47):

”En konsekvens blir troligen att den inhemska brödsädesodlingen minskar kraftigt eller upphör på sikt”.

Exempel B: Inför gödselräkenskaper. Ingen siffra anges för vilken minskning i kvävebelastning detta skulle ge.

Exempel C: Miljöersättning för underoptimala gödselgivor. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 1.500 ton/år genom ett bidragssystem för bönderna. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Exempel D: Lägga mark i långliggande träda. Det handlar om enorma åkerarealer, och Jordbruksverket beskriver tre scenarier:

Scenario 1: 230.000 hektar läggs i träda. 10.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 3.000 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Scenario 2: 375.000 hektar läggs i träda. 18.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 5.000 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Scenario 3: 940.000 hektar läggs i träda. 38.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 8.500 ton/år. Kan räcka för att uppfylla Sveriges kvävebeting – tillsammans med andra åtgärder.

Jordbruksverket kommenterar (s. 49):

”I scenario 3 försvinner i stort sett all svensk växtodling utom vallproduktionen. En anpassning kan ske genom att de regioner som inte berörs ökar odlingen av de grödor som minskar. Men detta måste då ske på bekostnad av annan odling. En följd av produktionsminskningarna blir att importen ökar och ersätter inhemsk produktion”.

Enligt Jordbruksverkets beräkningar skulle den svenska nettoimporten av spannmål då behöva öka till ca 3,5 miljoner ton per år.

Förutom att Naturvårdsverket ser dessa exempel som ”knappast realistiska”, så uppstår ett annat miljöproblem: transporter till följd av kraftigt ökad import medför även utsläpp av klimatgaser. Några beräkningar på detta finns inte i delrapporten.

Det kan alltså bli så här: många av oss som har forskat på närsaltsflöden i Östersjön och/eller andra omgivande hav menar att en minskning av kvävebelastningen sannolikt inte ”hjälper” miljön utan kan istället gynna cyanobakterierna. Ovanpå detta riskerar vi ett ökat utsläpp av klimatgaser – flödesstorlek ännu okänd – om Jordbruksverkets exempel trots allt förverkligas. Tänk om vi som förespråkar fosforrening och enbart detta faktiskt har rätt i kväve-fosforfrågan?

Återkommer i veckan med fler relaterade kommentarer.

Etiketter östersjön, baltic sea action plan, fosfor, jordbruksverket, kväve, naturvårdsverket