Kvävebetinget för Östersjön är ett miljöhot

Upsala Nya Tidning valde en annan rubrik till min debattartikel som publicerades i dagens upplaga. En något missvisande rubrik eftersom jag trots allt stödjer vissa av förslagen om fosforrening i Baltic Sea Action Plan (de som ger störst flödesminskning) – även om jag inte stödjer kvävebetinget. Här är artikeln hursomhelst:

”Miljöminister Andreas Carlgren skrev i höstas på Baltic Sea Action Plan (BSAP) om att åtgärda Sveriges kväveflöde till omgivande hav med 17 300 ton per år, samt 260 ton fosfor per år, jämfört med 2006. Detta för att bidra till att återställa gödningsnivån och algblomningarnas intensitet till 1950-talets nivå.

Det har sagts förr och det bör sägas igen: beräkningarna av vad Östersjön ”kräver” i BSAP har utförts med en enda datormodell. Om vi jämför med klimatprognoserna, så använder FN:s klimatpanel IPCC en bred uppsättning av modeller för att uppskatta osäkerheten i sina prognoser.

Jag och många andra som har forskat på Östersjön har tidigare kritiserat kvävereningen till detta innanhav för att vara ett massivt slöseri med pengar. Om kvävebetinget i BSAP nu dessutom förverkligas kommer samhällseffekterna att bli förödande.

I en nyutkommen bok från 2008, Tools and Criteria for Sustainable Coastal Ecosystem Management, framhåller två av oss kritiker följande argument för varför fosfor bör renas till Östersjön, men inte kväve:

- Kvävemodelleringen har allvarliga brister, och därför kan vi inte veta vilken effekt minskningar av kväveflödet till Östersjön kommer att ha på kvävehalten eller algkoncentrationen.

- En låg kväve-fosforkvot i vattnet ger konkurrensfördelar åt just den typen av alger, cyanobakterier, som utgör somrarnas stora­ algplåga.

- En låg kväve-fosforkvot ökar dessutom cyanobakteriernas fixering av sådant gasformigt kväve som luften till 78 procent består av. Detta flöde är redan i dag ett av de största kväveflödena till Östersjöns ekosy­stem och kan på lång sikt omintetgöra varje försök att genom kväverening minska kvävehalten i vattnet.

Den enda modell som används för att beräkna Östersjöländernas kvävebeting i BSAP kan inte användas för olika områden av Öster­sjön utan att omkalibreras till en områdesspecifik specialinställning. Detta är en avgörande brist i modellstrukturen.

Däremot finns det nu en generell, allmängiltig fosformodell, som fungerar i ett stort antal av Östersjöns delområden utan omkalibrering.

­Bristande avloppsrening i tätorter är en stor källa till fosforutsläpp, medan läckage från jordbruk är en stor källa till kväve­utsläpp. Kväve-fosforfrågan är alltså ext­remt viktig för att avgöra vilka huvudsakliga åtgärder som krävs för att minska övergödningen.

I Naturvårdsverkets färska delrapport Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan framgår att Sveriges beting för kväve inte kan uppfyllas utan att en omfattande del av det svenska jordbruket läggs i evig träda.

Delrapporten slår fast att tusentals jobb i så fall skulle gå förlorade, samt att Sveriges spannmålsimport kraftigt skulle öka. Det är uppenbart att en ökad import även skulle öka utsläppen av klimatgaser från transporterna. Allt det här för en utlovad kraftig minskning av Sveriges kvävebidrag, som alltså motiveras på en naturvetenskapligt bräcklig grund, och som dessutom riskerar att gynna giftalgerna.

Ett alternativt förslag till detta är att riva upp merparten av Baltic Sea Action Plan och i stället på ett samordnat sätt se till att samtliga tätorter i Östersjöns tillrinningsområde får reningsverk med nordväst­europeisk standard på fosforreningen. Det borde enligt beräkningar gjorda av min forskargrupp vara mer än nog för att på sikt återfå 1950-talets gödningsnivå.

Aktionsplanens dyrbara kvävebeting skapar däremot miljöproblem snarare än att lösa dem”.

(länk till mitt förra inlägg om Naturvårdsverkets rapport)

Etiketter östersjön, baltic sea action plan, fosfor, kväve, modell