Statistical meaningfulness test

maj 2, 2011

(***Links to additional versions of the test performance software application will be posted here***)

A statistical meaningfulness test is a method in time seriesanalysis which separates statistically meaningful trends from not statistically meaningful trends. The method can be used for determining whether a variable is increasing or decreasing over time.

The statistical meaningfulness test is a stricter quality criterion than using a confidence level of a least-squares fit. Both methods use confidence levels while the statistical meaningfulness test also accounts for the extent to which data are scattered from the trendline[1].

Illustration of the difference between high statistical significance and statistical meaningfulness of time trends

Illustration of the difference between high statistical significance and statistical meaningfulness of time trends

Definition

The statistical meaningfulness test is based on the probability (p-value) and the coefficient of determination (the R2 value). If the least-squares fit of a time series yields R2 ≥ 0.65 at p ≤ 0.05, then the test result is positive. A positive test result can also be determined by dividing the time series into intervals, if the least-squares fit of interval mean values yields R2 ≥ 0.65 at p ≤ 0.05[1].

Difference compared to least-square fits

The confidence level of a least-square fit of a trend is affected by the number of data in a time series. A standard least-squares fit of a time series with a very large number of data can be statistically significant at the 95% or 99% confidence level even if the data are scattered far away from the trendline. Such a time series is less likely to pass a statistical meaningfulness test since this test is also based on the R2 value which measures the spread of data from the trendline.

Thus, the main two differences between least-square fit and the statistically meaningfulness test are

  • least-squares fits are easier to perform
  • the statistical meaningfulness test is stricter and disqualifies long time series which have significant trends despite containing many data points far away from the trendline.

Software for performing the test

The statistical meaningfulness test can be performed using Microsoft Excel with an application (add-in) which is freely downloadable from the website of the journal PLoS ONE[1]. The journal also has an instructions manual for installing and using the add-in.

See also

References

^ a b c Bryhn AC, Dimberg PH (2011). ”An operational definition of a statistically meaningful trend”. PLoS ONE 6 (4): e19241. http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0019241.

Linnépriset 2009

september 1, 2009
Carl von Linné. Bild: Wikimedia Commons

Carl von Linné. Bild: Wikimedia Commons

(English translation will follow).

Jag har i dag utsetts till årets mottagare av Kungliga Vetenskaps-Societetens Linnépris:

”Linnépriset är Societetens äldsta pris tillkommet genom en donation av Linnés änka och med en urkund undertecknad ’Hammarby d. 8 Sept. år efter wår frälsare Jesu Christi börd 1803. Sara E. Linné.

(…)

Linnépriset [2009 går] till tekn dr Andreas Bryhn, för doktorsavhandlingen ’Quantitative understanding and Prediction of Lake Eutrophication’ samt följdarbeten med tillämpning på kustnära ekosystem i Östersjön”.

Uppdatering:

Från Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala, Årsbok 2009, s. 38:

”Linnépriset skall enligt de gamla statuterna tilldelas arbeten över teman ‘som angå Sveriges fysiska geografi och naturalhistoria med dessa vetenskapers tillämpning på landthushållningen’. Årets Linnépris passar väl in på denna definition då de arbeten som belönats handlar om övergödning av sjöar och innanhav och den förväntade utvecklingen som en följd av olika åtgärder för att begränsa och hindra övergödningens effekter, exemplifierat på svenska vatten och Östersjön. För att kunna analysera dessa frågeställningar på ett adekvat sätt krävs vederhäftiga modeller med relevanta variabler och baserade på de mest frekventa åtgärder som lanserats, som avloppsrening, anläggning av våtmarker och effektiviserad gödselhantering inom jordbruket. När det gäller kvävets roll har nyligen i annat sammanhang även en koppling av lustgas utvecklad t ex från energigrödor till försvagningen av ozonskiktet framförts som en betydelsefull miljöfaktor. De arbeten som belönas täcker en brett spektrum av geografiska områden och prognosmodellerna drivs av enkla och lätt mätbara parametrar vilket medför en stor generalitet i tillämpbarheten. Tekn dr ANDREAS BRYHN har tilldelats årets Linnépris för doktorsavhandlingen ‘Quantitative Understanding and Prediction of Lake Eutrophication’ samt följdarbeten med tillämpning på kustnära ekosystem i Östersjön”.

I have been awarded the 2009 Linnaeus Prize by the Royal Society of Science in Uppsala, Sweden.

From the 2009 Annals of the Royal Society of Science in Uppsala, page 37:

 ”The Linnaeus Prize is the oldest award given by the Society and was established through a donation from Linnaeus’ widow and by a charter signed in 1803”.

Page 38:

 ”The Linnaeus Prize shall according to the old statutes be assigned to work on issues ‘that concern Sweden’s physical geography and natural history with the application of these research fields on agriculture’. The current year’s Linnaeus Prize fits well into this definition as the awarded work concerns eutrophication of lakes and inland seas and modelling of the expected development resulting from various measures to limit and prevent the effects of eutrophication, exemplified in Swedish waters and the Baltic Sea. Analysing these issues adequately requires authoritative models including relevant variables and being based on the most frequent actions suggested, as sewage treatment, construction of wetlands and more efficient manure management in agriculture. Regarding the role of nitrogen, it has recently been proposed in another context that a connection from nitrous oxide emitted, e. g, from energy crops to the weakening of the ozone layer is an important environmental factor. The works awarded cover a wide range of geographical areas and forecast models are powered by simple and easily measurable parameters, which results in a wide generality in the applicability of the models. ANDREAS BRYHN , PhD, has been awarded this year’s Linnaeus Prize for his thesis ‘Quantitative Understanding and Prediction of Lake Eutrophication’ and for following works concerning coastal ecosystems in the Baltic Sea”.

Kväve-fosfordebatt i Science

maj 9, 2009

Kväve-fosfordebatten fortsätter. Det handlar om vilket, eller vilka, av ämnena som vi bör rena i den mån vi vill minska omfattningen av algblomningar i våra sjöar och hav.

I vetenskapstidskriften Science skrev för några månader sedan en internationell grupp forskare (Conley med flera) en artikel* om kväve, fosfor och övergödning, en artikel som nu har väckt debatt i senaste numret av tidskriften.

Några utdrag följer.

Conley m fl.* hävdade bland annat att enbart fosforrening inte hade gett avsedda resultat i många ekosystem, och drog slutsatsen:

”Det är förståndigt, och i de flesta fall nödvändigt, att tillämpa en tvåämnesstrategi för närsaltsminskning när man utvecklar åtgärder för att kontrollera övergödning. Fokusering på enbart kväve eller fosfor bör inte övervägas om det inte finns klara bevis eller starka argument för att fokusering på enbart ett näringsämne är berättigat i ekosystemet ifråga, och inte kommer att skada ekosystem nedströms”.

Schindler och Hecky invände i senaste Science:

Författarna skriver att minskad fosfortillförsel inte har minskat övergödningen i vissa sjöar och många estuarier. I de flesta fall är anledningen hög ”internbelastning” av fosfor från syrefria sediment.

(…)


över tiden förändras alg- och bakteriesamhällen mot att innehålla arter som fixerar kväve (…) Små men långsiktiga tillflöden av kväve genom fixering och efterföljande returflöden från sedimenten korrigerar slutligen kvävebrister i ekosystemen.

(…)

Vi menar att innan den ytterligare kostnaden för kväverening  i avlopp påläggs samhället, bör det först visas på ekosystemskala att detta effektivt minskar övergödningen”.

Claire L Schelske invände:

Många visade fall av framgångsrik kontroll av enbart fosfor (P) till sjöar återfinns i litteraturen (…) Jag stämmer inte in i Conleys med fleras förutsägelse att strategier med enbart fosforminskning kommer att misslyckas i Apopka-sjön [i Florida; eftersom fosforhalten i inflödet är högre i inflödet än i sjön, internbelastningen från sediment liten och vattenomsättningstiden kort].

Jag och Lars Håkanson invände:

Vi menar att alla påstådda fördelaktiga effekter måste vara förutsägbara på ett robust sätt för att säkerställa att samhället verkligen får något i utbyte för dessa ansträngningar, givet den höga kostnaden för närsaltsminskningar. Ett exempel är att svenska kvävereduktioner i en ambitiös åtgärdsplan för Östersjön riskerar att vara omöjliga att genomföra om inte en stor del av det svenska jordbruket läggs ned permanent, enligt det svenska Jordbruksverkets beräkningar.

(mer i detta inlägg)

Jacoby och Frazer uttryckte uppskattning för Conley med fleras resonemang om att både kväve och fosfor bör renas:

”Hållbar kontroll av övergödning i akvatiska system kräver att alla intressenter erkänner vår oförmåga att förutsäga den exakta utveckling som följer i varje enskilt ekosystem som svar på ingripanden, däribland minskad belastning av kväve och fosfor”.

Conley m. fl. svarade i slutreplik:

”Även om förevisningar på ekosystemskala som förespråkas av Schindler och Hecky är kraftfull, är det oftast inte möjligt att medvetet utföra ekosystemomfattande experiment i marina system. Icke desto mindre finns det omfattande bevis på kvävebegränsning i kustekosystem på ekosystem- och stora mesokosm-skalor”.

(mer i detta inlägg)

Referenser:

*Conley m. fl., 2009. Science, 323: 1014 – 1015.

Övriga texter finns i senaste numret av Science (324: 721-725).

Hur många sjöar?

januari 26, 2009

Hur många sjöar finns det egentligen?

Ingen vet exakt, eftersom sjöarna är väldigt många och eftersom det inte finns pengar eller intresse nog att räkna dem alla. Istället har olika forskare gjort uppskattningar av det totala antalet – utifrån det antal sjöar som verkligen har räknats.

Antalet sjöar i Sverige med en yta över 10.000 kvadratmeter vardera, är ca 83.000, och det finns ca 227.000 sjöar över 1.000 kvadratmeter. Om man räknar såpass små sjöar, tjärnar och gölar som dem på 100 kvadratmeters yta, så borde antalet ligga i närheten av 520.000 [1].

Dessa antal är större än motsvarande antal finländska sjöar som Statens Miljöförvaltning tar upp: 56.000 finländska sjöar över 10.000 kvadratmeter och 188.000 finländska sjöar över 500 kvadratmeter.

Men även om Sverige och Finland har många sjöar, så innehåller dessa små länder bara en liten andel av alla världens sjöar.

En studie från 2006 uppskattade antalet sjöar i världen, med en yta på över 1.000 kvadratmeter vardera, till 304 miljoner. Deras sammanlagda yta beräknades täcka ca 4,2 miljoner kvadratkilometer, eller ca 2,8% av jordens kontinentalyta [2].

Världens till ytan största insjö är Kaspiska Havet och världens djupaste sjö, och samtidigt den största sjön volymmässigt, är Bajkalsjön [3]. Sveriges största sjö (ytmässigt och volymmässigt) är Vänern och den djupaste är Hornavan [4].

Källor:

[1] Håkanson, L., 1994. How many lakes are there in Sweden? Geografiska Annaler, serie A, Physical Geography, 76: 203-205.

[2] Downing, J. A., m. fl., 2006. The global abundance and size distribution of lakes, ponds, and impoundments. Limnology and Oceanography, 51: 2388–2397.

[3] Wetzel, R. G., 2001. Limnology, 3:e upplagan. Academic Press.

[4] Seppälä, M. (red.), 2005. The physical geography of Fennoscandia. Oxford University Press.

Lite övergödningshistoria

november 19, 2008

(Avloppsrör från Stockholmsutställningen 1897. Bilden speglad från Utställningsestetiskt Forums hemsida)

Människan har under hela sin existens haft en viss påverkan på ekosystemen och detta gäller även övergödningen av naturliga vatten – även om problemen med detta mest har uppmärksammats under modern tid.

Några invånare i det Mesopotamiska Imperiet (3500-2500 f. kr.) ledde sitt avloppsvatten till dammar, medan de flesta tömde latrinen på gatan.

I Knossos (Kreta, Grekland) har man hittat antika avloppsledningar i terrakotta, cement och sten som slutligen mynnade i ån Kairatos.

Romarna hade sin Cloaca Maxima som förde bland annat avloppsvatten till floden Tibern, men mycket av hushållens avträde hamnade även under romartiden på gatorna.

Inte mycket förändrades i det avseendet tills på 1800-talet, då avloppssystem anlades storskaligt i många städer för att förebygga kolera och andra sjukdomar (1).

Mot slutet av 1800-talet började folk märka av miljöeffekterna från detta i form av algtillväxt i sjöarna.

En svensk myndighetsrapport från 1901 slog fast att ”Växjösjön inte kan tjäna något annat syfte än som ett stort förvaringskärl för stadens avloppsvatten” (2).

(Hur Växjösjön ser ut i dag kan man se på Växjö Kommuns hemsida).

Hur såg läget ut i Östersjöns tillrinningsområde för hundra år sedan då? Mätdata finns det ont om, men Savchuk med flera (3) gjorde nyligen en sammanställning av de data som finns och av historiska källor.

Om jordbruket:

”markanvändningsmönster och läckage av näringsämnen från jordbruksmarker har inte förändrats dramatiskt över det senaste århundradet”.

Om tätorternas och industriernas avlopp:

”För ett århundrade sedan hade städerna runt Östersjön vuxit i en sådan grad att mänskligt och industriellt avfall skapade stora problem.

Konstruktionen av vattenförsörjning och avloppssystem minskade förekomsten av kolera och tyfus men ökade utflödet av avlopp till sjöar och kustområden.

Reningsverk byggdes i de flesta fall inte förrän efter Andra Världskriget. Alla transporter för ett sekel sedan var hästdrivna, den mesta livsmedelshanteringen (slakterier, fiskmarknader, bagerier, bryggerier etc.) gjordes i städerna.

Alla dessa aktiviteter bidrog kraftigt till utflöden av näringsämnen. Om man antar att befolkningsökningen i städerna fullt ut har kompenserats av förändringar i levnadssätt, däribland avloppsrening, kan tillförseln av näringsämnen från tätorter och industri för hundra år sedan beskrivas som densamma som i dag”.

Dessutom har våtmarker dikats ur sedan mitten av 1800-talet. Åars sträckning har ändrats och utsläppen av näringsämnen till atmosfären har ökat.

Men medan övergödningen av sjöar uppmärksammades redan på 1800-talet (långt senare har man visserligen funnit spår i sjösedimentprover som har visat på övergödning, exempelvis under romartiden), dröjde det längre innan liknande förändringar noterades i havsmiljön.

Det som uppmärksammades först var övergödningen av hamnarna, medan förändringar ute till havs inte var lika påfallande – man trodde istället att man blev av med problemet om vattnet spolades ut från hamnarna till havet. Det visade sig inte stämma när det gäller Östersjön, vilket vi numera vet.

Så här skrev Fritz Gessner år 1959 (4) om bland annat Östersjön:

”Jämte den naturliga tillströmningen av näringsämnen från land till hav spelar under den senaste tiden de förändringar, som i kustområden har orsakats av mänskligt avloppsvatten, en allt större roll.

Önskan om lugna hamnar har gjort att människor alltid har anlagt sina bosättningar på insidan av flodmynningar, i trånga havsvikar eller i fjorder.

Med denna vittgående avgränsning av haven växer dock faran med att det på grund av utsläppen av avloppsvatten från stora städer inte bara blir eutrofa [näringsrika] utan hypertrofa [mycket näringsrika] förhållanden i hamnvattnet.
(…)
Erfarenheter av detta slag görs i dag i nästan varje hamn (Amsterdam, Oslo, o.s.v.), och under den senaste tiden har man, exempelvis på Schleswig-Holsteins ostkust, försökt att komma åt detta förlopps dynamik och tagit fram avloppsbelastningsplaner  även i kustområden.

Två omständigheter kommer här människorna till hjälp: om staden ligger vid en stor flod, då är genomsköljningen [vattenutbytet] i allmänhet tillräcklig för att förhindra skada.

Av en icke mindre betydelse är tidvattnen, vars rörelser säkerställer en konstant genomsköljning av vattenvägarna”.

I dag är övergödningen av Egentliga Östersjön påtaglig – men algblomningarnas intensitet har inte ökat de senaste 35 åren utan möjligtvis minskat marginellt.

Anrikningen av fallande partiklar (sedimentationen) på djupa bottnar är fortfarande cirka 1 millimeter per år (5) vilket är ungefär lika mycket som under de senaste 7000 åren (6).

En förklaring till det kan vara att det mesta av det material som sedimenterar inte kommer från alger utan är glaciala och postglaciala lerpartiklar.

Hur mycket fosfor som tillfördes från tillrinningsområdet till Östersjön för hundra år sedan jämfört med i dag vet vi inte exakt och uppskattningarna skiljer sig ganska kraftigt.

Larsson m.fl. (7) beräknade 1985 att fosforbelastningen till Östersjön hade ökat med en faktor åtta.

Schernewski och Neumann (8) beräknade 2005 att fosforbelastningen har ökat med en faktor 4,5.

Savchuk m.fl. (3) beräknade 2008 att fosforbelastningen har ökat med en faktor tre.

Lars Håkanson och jag presenterade i år den första fosformodellen som fungerar i alla Östersjöns delbassänger med en enhetlig uppsättning algoritmer och modellkonstanter.

Från historiska data på siktdjupet (vattnets klarhet) beräknade vi att fosforbelastningen har ökat med cirka 50%, eller cirka 10.000 ton per år (9).

Det går att minska fosforbelastningen med 10.000 ton per år relativt snabbt och billigt genom att uppgradera de forna östländernas avloppsrening till svensk/finsk/dansk/tysk anslutningsgrad och reningsgrad för fosfor.

Detta pågår redan nu, men om alla övergödningsinsatser för Östersjön fokuseras på upprustning av tätorternas avloppsrening där det bäst behövs och där det ger störst effekt per investerad krona, så genomförs upprustningen så klart snabbare.

Källor:

(1) Cooper, P. F., 2001. Kapitlet ”Historical aspects of wastewater treatment” i boken ”Decentralised sanitation and reuse”, Lens m. fl. (redaktörer), IWA Publishing, London. pdf-fil.

(2) Åberg, B. och Rodhe, W., 1942. Über die Milieufaktoren in einigen südschwedischen Seen. Almqvists & Wiksells, Uppsala.

(3) Savchuk m. fl., 2008. The Baltic Sea a century ago – a reconstruction from model simulations, verified by observations. Journal of Marine Systems, 74:485-494. Länk (hela artikeln endast tillgänglig på nätet för prenumeranter).

(4) Gessner, F., 1959. Hydrobotanik, Band II. VEB Verlag, Berlin, s. 524.

(5) Feistel, R. m. fl., 2008. State and evolution of the Baltic Sea, 1952-2005. Wiley, Hoboken, NJ.

(6) Jonsson, P., 1992. Large-scale changes of contaminants in Baltic Sea sediments. Doktorsavhandling, Uppsala universitet.

(7) Larsson, U. m fl., 1985. Eutrophication and the Baltic Sea: Causes and Consequences. Ambio, 14: 9-14. Abstract.

(8) Schernewski, G. och Neumann, T. 2005. The trophic state of the Baltic Sea a century ago: a model simulation study. Journal of Marine Systems, 53: 109-124. länk.

(9) Håkanson, L. och Bryhn, A. C., 2008. Eutrophication in the Baltic Sea. Springer, Berlin/Heidelberg. Länk.

Naturvårdsverket, Östersjön och kväve-fosforfrågan

november 1, 2008

Den som tittar på denna bloggs högerspalt ser att många av inläggen handlar om kväve, fosfor och Östersjön.

Frågan kan tyckas oviktig, men den är ganska konfliktfylld inom forskarsamhället och den har dessutom stora samhällskonsekvenser.

Ska man rena kväve, så görs de mest betydande insatserna inom jordbruket. Ska man rena fosfor, så görs de avgörande insatserna inom avloppsrening.

Att Östersjön är övergödd till följd av mänsklig tillförsel av näringsämnen råder det knappast något tvivel om.

Men skillnaden i hur vissa av oss tolkar data och forskningsresultat, och vad vi drar för olika slutsatser av det hänger samman med åtgärder för åtskilliga miljarder kronor årligen. Plus andra samhällseffekter som finns beskrivna här och här.

Och, ja, det finns faktiskt tid att tänka igenom och diskutera dessa frågor.

Östersjön är trots allt inte döende, klorofyllhalten i Egentliga Östersjön har blivit långsiktigt stabil sedan 1970-talet och det finns andra exempel på betydligt mer övergödda brackvatten vars övergödning har minskat betydligt efter att åtgärder har vidtagits.

Detta inlägg handlar om Naturvårdsverket, fosforn och kvävet samt övergödningen av Östersjön. Komprimerat innehåll – mer finns att läsa på verkets hemsida.

I mitten av detta årtionde tillsatte Naturvårdsverket en internationell expertutredning för att ge rekommendationer om huruvida kväve och/eller fosfor skulle renas till Östersjön.

Den 13 mars 2006 släpptes utredningens slutrapport ”Eutrophication of Swedish Seas” (pdf).

Expertgruppen bedömde att en minskning av fosforutsläppen till Egentliga Östersjön skulle minska övergödningen men var kluven om huruvida minskningar av kvävetillförsel dit minskade algblomningarnas intensitet eller istället ökade cyanobakteriernas konkurrensfördelar.

Gruppen var även kluven om huruvida kväverening var nödvändig till den svenska Östersjökusten eller inte.

Den 2 mars 2007 skrev Naturvårdsverket (Obs! uppdatering längst ned i inlägget)

”Mot bakgrund av att expertpanelen är delad om fördelarna med att minska kvävetillförseln till Östersjöns kustområden är det inte motiverat med nya generella åtgärder för att minska kväveutsläppen till kustområdena utöver gällande lagstiftning, redan fattade beslut och pågående åtgärdsprogram inom jordbruket” (min fetstil).

Den 15 november 2007 skrev östersjöländernas regeringar under Baltic Sea Action Plan. Planen gick ut på att storskaligt minska både kväve- och fosforutsläpp till Östersjön i syfte att motverka övergödningen.

Sverige lovade där att åtgärda 20.780 ton av sina årliga kväveutsläpp – jämfört med år 2000, eller cirka 17.300 ton jämfört med år 2006.

I maj 2008 släppte Naturvårdsverket rapporten ”Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan”.

En del av rapporten stod Jordbruksverket för, vars beräkningar gjorde klart att Sveriges påskrivna kvävebeting inte såg ut att kunna uppfyllas med mindre än att stora delar av det svenska jordbruket läggs ned.

Rapporten släpptes på uppdrag av regeringen. Den internationella expertgruppens rapport finns inte med bland referenserna i rapporten. Expertgruppens rekommendationer och slutsatser från den 13 mars 2006 kommenterades inte. Inte heller Naturvårdsverkets eget ställningstagande från den 2 mars 2007.

I juli 2009 beräknar Naturvårdsverket släppa en fördjupad rapport om Sveriges åtaganden och konkreta åtgärdsförslag.

Man kan undra om ställningstagandet från den 2 mars 2007 och den internationella expertgruppens utlåtande den 13 mars 2006 kommer att kommenteras i den kommande rapporten.

————-

Uppdatering den 3 november 2008:Länken till Naturvårdsverkets ställningstagande fungerar inte i dag. Om sidan skulle vara permanent borttagen hänvisas till sidan 7 i denna pdf-fil eller till rapporten ”Övergödning av Sveriges kuster och hav – Naturvårdsverkets ställningstaganden med anledning av en internationell expertutvärdering av kväve/fosfor-problematiken i våra omgivande hav”. Rapport 5587, ISBN 91-620-5587-9, 38 s. Att ställningstagandet kvarstod den 2 mars 2007 kan man fortfarande se via Googles Cacheminne, som speglar länken i några dagar/veckor till, här.

Miljö- och samhällseffekter av Sveriges kvävebeting

juni 2, 2008

Detta inlägg innehåller vad jag ser som kärnan i Naturvårdsverkets delrapport ”Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan” (pdf-fil).

Jag har i tidigare inlägg skrivit att jag är kritisk till att minska kvävebelastningen till Östersjön eftersom effekterna på algkoncentrationen är oklara. Istället riskerar vi att ge konkurrensfördelar till cyanobakterierna. Jag har också gett ett motförslag: se till att samtliga tätorter runt Östersjön får reningsverk med en modern, nordvästeuropeisk standard på fosforreningen.

Att läsa Naturvårdsverkets delrapport är förstås ganska svindlande när man är av uppfattningen att en minskning av kvävebelastning sannolikt inte gynnar miljön, utan rentav kan förvärra dess tillstånd.

Nu till denna delrapport. Sverige ska enligt planen minska sin kvävebelastning till omgivande hav med 21.000 ton per år jämfört med år 2000, eller med ca 17.300 ton per år räknat från år 2006.

Delrapporten föreslår konkreta åtgärder för ytterligare minskningar med 7.000 ton per år. Detta räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges åtaganden. Naturvårdsverket skriver (s. 51):

”Förutom jordbrukssektorn kan såsom framgår ovan vissa ytterligare åtgärder göras inom avloppsvattensektorn t.ex. efterpolering av utgående avloppsvatten från vissa reningsverk samt bättre omhändertagande av dagvatten. Detta torde emellertid inte räcka och därför måste ytterligare åtgärder vidtas framför allt inom jordbrukssektorn” (min fetstil).

Vad kan då ytterligare göras inom jordbrukssektorn, som inte redan har gjorts och som inte redan ingår i förslagen i delrapporten? Jordbruksverket har räknat på detta (i samma delrapport), men dessa förslag, menar Naturvårdsverket, ”är knappast realistiska”. Jordbruksverket kommenterar (s. 46):

”Om kväve- och fosforförlusterna från jordbruket ska reduceras ytterligare kommer det att få stor inverkan på hur jordbruksproduktion kan bedrivas, på odlingslandskapets karaktär och det kan även komma att påverka andra närliggande sektorer”.

Uttrycket måste ses som ett understatement om man relaterar det till Jordbruksverkets egna, konkreta exempel.

Exempel A: Höj skatten på mineralgödsel. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 2.400 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting. Jordbruksverket kommenterar (s. 47):

”En konsekvens blir troligen att den inhemska brödsädesodlingen minskar kraftigt eller upphör på sikt”.

Exempel B: Inför gödselräkenskaper. Ingen siffra anges för vilken minskning i kvävebelastning detta skulle ge.

Exempel C: Miljöersättning för underoptimala gödselgivor. Kvävebelastningen på havet skulle kunna minska med 1.500 ton/år genom ett bidragssystem för bönderna. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Exempel D: Lägga mark i långliggande träda. Det handlar om enorma åkerarealer, och Jordbruksverket beskriver tre scenarier:

Scenario 1: 230.000 hektar läggs i träda. 10.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 3.000 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Scenario 2: 375.000 hektar läggs i träda. 18.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 5.000 ton/år. Räcker alltså inte för att uppfylla Sveriges kvävebeting.

Scenario 3: 940.000 hektar läggs i träda. 38.000 arbetstillfällen försvinner. Kvävebelastningen minskar med 8.500 ton/år. Kan räcka för att uppfylla Sveriges kvävebeting – tillsammans med andra åtgärder.

Jordbruksverket kommenterar (s. 49):

”I scenario 3 försvinner i stort sett all svensk växtodling utom vallproduktionen. En anpassning kan ske genom att de regioner som inte berörs ökar odlingen av de grödor som minskar. Men detta måste då ske på bekostnad av annan odling. En följd av produktionsminskningarna blir att importen ökar och ersätter inhemsk produktion”.

Enligt Jordbruksverkets beräkningar skulle den svenska nettoimporten av spannmål då behöva öka till ca 3,5 miljoner ton per år.

Förutom att Naturvårdsverket ser dessa exempel som ”knappast realistiska”, så uppstår ett annat miljöproblem: transporter till följd av kraftigt ökad import medför även utsläpp av klimatgaser. Några beräkningar på detta finns inte i delrapporten.

Det kan alltså bli så här: många av oss som har forskat på närsaltsflöden i Östersjön och/eller andra omgivande hav menar att en minskning av kvävebelastningen sannolikt inte ”hjälper” miljön utan kan istället gynna cyanobakterierna. Ovanpå detta riskerar vi ett ökat utsläpp av klimatgaser – flödesstorlek ännu okänd – om Jordbruksverkets exempel trots allt förverkligas. Tänk om vi som förespråkar fosforrening och enbart detta faktiskt har rätt i kväve-fosforfrågan?

Återkommer i veckan med fler relaterade kommentarer.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.